Idag fyller min "valp" 4 år! Åh, han börjar bli gammal ju!

Jag kommer ihåg när jag köpte honom. Min underbara kanin gick bort dagen före jag skulle fylla 15 år och familjen gick i djup depression, speciellt pappa. Han åkte runt till diverse djuraffärer och frågade om de kunde klona vår kanin. Men svaret var ju såklart nej.. Jag kände direkt att det skulle bli jobbigt att skaffa en ny kanin för att jag bara skulle jämföra den med vår förra och ingen skulle kunna vara lika snäll och fin som honom, så jag skulle bara bli missnöjd. Jag har alltid älskat djur och hund och katt har såklart varit högst upp på önskelistan under hela mitt liv.

När vi flyttade från Gränna när jag var 6 år så försökte jag övertala mina föräldrar till att få en hund att ha som kamrat eftersom jag vart helt ensam i den nya staden Luleå. De gick med på att ge mig ett husdjur - en sköldpadda, Sötnos. Just då var det skitsamma, hade blivit lika glad över en fisk bara jag fick mitt egna husdjur. Men med tiden så insåg jag att det var världens tråkigaste varelse och jag började tjata om att få en hund igen. Svaret var nej, inga fler djur. Tills mamma fick någon superrabatt av thailändaren som ägde djuraffären när jag var nio så jag fick en kanin, Wille.  Och Wille gjorde det kaniner är bäst på, dvs föröka sig med min kompis kanin, så snart hade vi två kaniner, Wille och Lisa. Lisa var inte lika mysig, hon var en hona och hon var orolig och hade pms dygnet runt. Jag förstod henne inte då, men idag gör jag det. Hon blev tyvärr inte så gammal.

Så när kaninerna var borta kände jag att det var dags för en hund. Det fanns inga ursäkter. Jag var 15 år (vilket jag ansåg var vuxet), jag skulle ta ansvar för den och skulle köpa den för mina egna pengar. Föräldrarna sa inte emot. Efter en hel sommar i en glasskiosk hade jag nästan fått ihop alla pengarna och bestämt mig för vilken hund jag skulle köpa (en dyr jävel såklart). Så pappa och jag åkte och hämtade upp Drakedrams Mickey Mouse, som han hette då, utanför Stockholm och glädjen var ultimat. 

Min familj är så glad över att jag köpte honom, gladare än vad jag själv är. Men idag är han en liten divig bitch som hatar mig mest eftersom jag är den enda som försöker uppfostra honom. Mamma och pappa gör inte det. Det går ju inte att vara hård mot en sån liten hund menar dom. Jo, han ser bara liten ut men han är som en schäfer i huvudet. Jag menar inte att man ska vara våldsam med honom, men man måste vara hård och tydlig. Nåväl, det kommer bli bättre när vi flyttat ifrån alla fjantar som gullar med honom när han gör fel (a.k.a mamma o pappa). Finns det någon hundpsykolog där ute som vill ha en utmaning? Typ Cesar Millan, mannen som talar med hundar??

Lite babybilder från the happydays! Här älskade han mig och följde efter mig överallt. Och han hade alltid lite klegg i ena ögat så det såg ut som han var ledsen :')