Nu är jag hemma igen, usch och fy och blä och usch! Vill bara tillbaka.. eller egentligen inte tillbaka till Nässjö, vill bara inte vara här. Till och med vädret är ju tråkigt här! Men nu väntar åtminstone 4 dagars jobb så då har jag något att sysselsätta mig med. Jag vill verkligen bara jobba så mycket som möjligt nu så att jag kan göra något kul senare, typ resa utomlands. Fast flytta är ju inte heller gratis, speciellt inte när man knappt har något att ta med sig hemmifrån förrutom kläder och skor. Då kan jag ju bo på gatan, lär ju knappast frysa ihjäl i alla fall.

Dagen har varit lång och trisst. Åkte tåg från Nässjö kl 10.30, kollade på Glee hela vägen och var framme i el Stockholmo kl 13.40. Väl där hade jag lite bråttom eftersom jag skulle ta mig till Arlanda på effektivaste sätt så det fick bli med Arlanda Express, tåget som tar 20 min från centralstationen. Men självklart ville inte biljettautomaten ta emot mina sedlar trots att de var helt nya och ovikta! Fan va less jag blev! Och envis som jag är så fortsätter jag att mata in samma sedel sjuttioelva gånger och maskinen bara matar ut den gång på gång. Jag släppte ut en underbar kombo med könsord innan jag började leta fram mitt VISA-kort - 120 kr kostade det för att komma fram till flygplatsen 10 min snabbare än med flygbussen.

Vädret i Stockholm var helt underbart. Solen lyste och termometern inne i tåget visade 28+ grader, tills vi kom fram till Arlanda såklart. Då har temperaturen sjunkit, himmlen öppnar sig och det börjar regna och blåsa löjligt mycket. Jag hinner precis fram till incheckningen när all belysning där inne börjar blinka till följd av världens buller. Har jag nämnt att jag är dödsrädd för åska? Det är typ det värsta jag vet och jag förstår mig inte på folk som tycker att det är mysigt med åska. Är det mysigt med jordbävningar också kanske? (Nej, det är inte lika allvarliga saker.. men för mig är det.) Pappa är rädd för åska därför är jag nog också det. Jag såg ju "min manliga förebild" vara rädd för det under min uppväxt, vilket trauma. Sen när jag var typ 12 så slog blixten ner i ett hus som låg ett kvarter ifrån vårat. Det brann ner till grunden. Och mina föräldrar som ägnat år till att försöka övertala mig att det bara slår ner i höga träd och hus på landet. Det huset hade två superhöga tallar och en kraftledning bredvid sig och ändå valde blixten huset.. där fick ni er en tankeställare alla ni som kallar det för mysigt!!

Nåväl, det jag skulle komma till var att jag var påväg att stanna på flygplatsen. Ville väl fan inte åka flygplan mitt i allt det där! Men ovädret försvann lika snabbt som det kom och nu så är jag alltså hemma igen.. typiskt.

(En eloge till alla som orkade läsa, ni förstår väl hur uttråkad jag är för tillfället?)