Nu ska jag plåga mig själv med att se Hachikō - en vän för livet, för andra gången. Första gången jag såg den var med Sara o Alex i Göteborg och då grät jag så att jag trodde att jag skulle dö! Ja, jag är överkänslig! Eller djur är en fruktansvärt känslig sak för mig. Jag gråter ju tamefan floder när tanten i Micke och Molle kör ut honom i skogen och lämnar honom där!!

När jag var liten berättade min mamma historien om Hachikō för mig, den lojalaste hunden av dem alla. Då trodde jag att det bara var en saga, men jag älskade berättelsen. När jag blev lite äldre visades en tecknad version av historien om Hachikō på Bolibompa och då fick jag veta att allt hänt på riktigt.

Hachikō var en hund av rasen akita som föddes 1923 och fördes till Tokyo av hans ägare, professor Hidesaburō Ueno. Hachi betyder åtta och han var då den åttonde valpen i sin kull, därav hans namn. Proffesorn åkte tåg för att komma till universitetet där han jobbade på och varje dag, exakt samma tid så väntade Hachikō troget på honom utanför tågstationen och deras rutin fortsatte så i två år. Men en dag dök aldrig professorn upp. Men lilla Hachikō fortsatte att vänta på professorn vid tågstationen i nio år efter professorns död. Trots att han bytte ägare flera gånger så rymde han alltid tillbaka till professorns hus. När han insett att han inte längre levde kvar där så stannade han på tågstationen. Han blev välkänd i media och överlevde tack vare att passagerare och förbigående gav honom mat. År 1935 dog han men än idag symboliserar han familjen, trofasthet och lojalitet i Japan. På Hachikōs tågstation finns idag en minnesstaty av honom.

Nu har alltså Lasse Hallström gjort en version av den här underbart sorgliga berättelsen om kärlek och tillgivenhet mellan hund och människa. Och jag var ju bara tvungen att se den eftersom jag växt upp med legenden om den här hunden!

Den riktige Hachikō.


Hachiko - en vän för livet, med Richard Gere i rollen som professorn.