Pappa sken upp som en sol när jag kom och hälsade på honom. Mamma följde med mig för att hon var orolig för att jag skulle köra fel. Inte för att hon är till någon större hjälp eftersom jag ärvt mitt urkassa lokalsinne av henne från första början.

Usch, jag hatar atmosfären på sjukhus! Det känns som att det typ luktar sjukdom överallt. Haha, paranoid?
Men vi höll pappa sällskap ett tag och jag uppdaterade honom om det senaste med Saras bil, min pojkvän och skolstarten i allmänhet. Även om han bara varit borta en dag så hinner jag samla på mig en hel del att säga, tro mig. Sen hämtade han in en bricka med sjukhusmat (som luktade sjukdom?). Det såg allt utom gott ut, förrutom att det ingick en morotsmuffins som jag fick ta. Situationen gjorde att alla höll sig ovanligt lugna och för första gången på länge så kunde vi alla tre föra en normal dialog utan att vi började gapa eller bråka.

Jag: Så det var typ på ett sånt här ställe som ni tog fel barn en gång i tiden? *skrattar*
Pappa: Nej, men se på henne! Hon har ju mina goa runda kinder när hon skrattar. *ser galet nöjd ut*

När vi väl kom ut ur sjukhuset så såg jag att pappa stod och kollade ut genom sitt fönster och vinkade. Åh, det såg så jävla sorgligt ut! Pappie, imorgon ska jag hämta dig (alternativt sno hem dig)!

Mamma: Så du tror att det inte är din pappa?
Jag: Jag är nog mer misstänksam över om du är min riktiga mamma. Hehe..
[Efter att vi gått vilse fyra gånger på vägen ut, och vi båda påstått att vi hittade ut.]
Mamma: Är du fortfarande osäker på om du är mitt barn?
Jag: HAHAHA, nej! Jag kan nog inte längre förneka det.

När jag skulle köra hem sen så körde vi helt fel och hamnade nästan i Boden innan vi insåg att vi kört åt fel håll. Mamma och jag på roadtrip i sommar kanske?

Min pappa och jag delar inte alltid samma åsikter och värderar oftast saker olika. Det finns stunder då han är så störd att man undrar om han är på riktigt. Men det finns nog ingen människa som jag är så olik men ändå så jävla lik, som min pappa. Ingen kan vara så oförstående men samtidigt fatta precis vad jag menar, ingen som har vår tråkiga humor. Jag är så fruktansvärt orolig för att något ska hända honom och jag tycker att det är jättejobbigt när han åker in och ut från sjukhuset. Jag förstår inte hur jag skulle klara mig utan honom! Så nu måste jag göra allt för att se till att han blir bättre.. Lilla pappa ♥