Min plan var att dra till Göteborg nästa vecka för att söka jobb på allvar och därmed stanna där. Jag tänkte att mitt "sommarjobb" snart skulle vara över eftersom ordinarie personal är tillbaka efter sina semestrar nu. Min chef frågade lite snällt om jag kunde tänka mig lite bestämda arbetstider till hösten, vilket jag aldrig haft när jag jobbat där tidigare eftersom jag bara varit extrapersonal. Kan du tänka dig att jobba varannan helg, frågade han. Ja, svarade jag. Någonstans under vår konversation så kom det fram att jag inte har någon skola längre så jag kanske skulle få nån kväll mitt i veckan också. Sen var det inte mer med det. Ångrade lite att jag sagt ja till hans förslag, eftersom det är så lite pengar att jobba så få timmar i veckan.

Dagen efter hänger schemat uppe. "Kul att vi får ha kvar dig till hösten Nathalie!" Är det första min arbetskollega säger till mig när jag kommer in i butiken. "Va?" Jag ska ju flytta, helst nu om jag får bestämma själv. Sen ser jag schemat.. jag finns med på ordinarie personalens fasta schema och jag ska jobba deltid, med start nästa vecka. Alltså betydligt fler timmar än vad jag tackade ja till dagen innan. Jag fick panik! Ska jag vara glad över att ha ett jobb till hösten, eller gråta för att jag är kvar här? Mitt mål är ju verkligen inte att fasta på ICA heller!

Men nu har jag bestämt mig för att stanna här tills vidare. Eller snarare tills jag har fått något bättre erbjudande. Jag kommer att fortsätta att söka jobb i Göteborg på avstånd (vilket är väldigt svårt) och även söka intensivt när jag väl är där. För det är dit jag vill! Men jag kan inte kasta bort det här jobberbjudandet i utbyte mot att vara fullkomligt sysslolös. Bättre att få ihop lite pengar först. Dessutom har jag blivit erbjuden att ta över mammas lägenhet då hon ska flytta ihop med hennes kille, så då slipper vi förhoppningsvis allt familjedrama, mer eller mindre.

Nu ska jag bara övertala Alex att komma hit och söka lite jobb! Haha, ombytta roller eller vad?