Idag har jag varit på LTU (=Luleå Tekniska Universitet) med skolan och tanken var väl att man skulle få hjälp och inspireras till vad man ska göra efter gymnasiet men det funkade inte riktigt på mig. Jag åt kinabuffé och bestämde mig för att åka hem helt enkelt. Så det var inte det som var det väsentliga med mitt inlägg.

Jag kom hem och gick ut med Milton som alltid. Vi kom in och myste, busade lite och sen parkerade jag min röv i datastolen och började kolla på en massa crap på internet som vanligt. Milton blev uttråkad som alltid när jag sätter mig vid tvn eller datorn så jag släppte ut honom i trädgåden så att han får lov att roa sig själv. Men efter ett tag hör jag hur han börjar skälla (vilket han alltid gör förr eller senare) så jag går ut för att hämta in honom, och då ser jag vad han skäller åt. ÅÅÅååh, en underbar, pytteliten, fjuttinutti, helt bedårande söt, pomeranian flicka! (Alltå första gången han möter någon av samma ras sedan vi hämtade honom från kenneln!!) Han skäller - och hon skäller - och jag gråter glädjetårar! Sen kommer hennes matte springandes. Vi skapar genast ett band genom våra "barn". Det visar sig att de båda är jämngamla och har samma psykiska störningar - skäller och äter skräp. Efter ett tag lugnar de båda ner sig och ser så nöjda och kära ut (inbillade jag mig). Så nu håller jag och hennes matte på att smida planer, för vi vill ju båda ha valpar.

Det söta var att när jag gick in med Milton efter deras möte så såg han oerhört bekymrad ut och ville genast ut igen, *host* kärlek *host*. Så han satte sig vid fönstret och kollade ut i trädgården i fall hans lilla flicka skulle komma tillbaka. Och där sitter han nog än idag - THE END

Finns nog ingen katthund som är så nyfiken som min bebis <3