Jag har alltid varit väldigt emot att sola solarium även om jag inte provat det, utan enbart för att jag tänker på riskerna med att sola. Självklart har jag ingenting emot dem som solar i sig, utan det är bara själva strålningen från apparaten. Men idag så var det dags för mig att bli av med min solarie-oskuld. Det var inte alls min idé dock, utan det var pappa som ville sola men vågade inte gå dit själv. Han ville väl få det att se ut som att jag skulle dit men att jag inte vågade gå själv. Haha, som om jag någonsin skulle dra med mig pappa av alla människor då!

Nåväl, jag följde med honom för att testa. Tänkte att man inte får hudcancer av att sola i 15 min. Men när jag låg där, i vad som kändes som en lysande kista, så kände jag  bara hur paniken spred sig igenom hela kroppen. Klaustrofobi. Jag vet att jag har problem med trånga utrymmen men det där var riktigt illa. Lugna favoriter dånar ut genom högtalaren men det lugnar mig inte det minsta för jag känner bara hur de där lysrören kommer närmare och närmare mig. Jag fick känslan av att den kunde smälla igen vilken sekund som helst och jag skulle inte komma ut och ingen skulle höra mig om jag skrek för att det var för högt ljud på radion och sen skulle jag bara ligga där och succesivt ändra färg tills jag liknade ett enormt grillat kycklinglår. Innan jag hann spinna vidare på vad som skulle hända med mig när jag dog så började maskinen att pipa. Min första tanke var: åh, gud! Nu sprängs den! Men sedan slocknar lysrören och min tid har gått ut. Jag flyger upp, tänker inte ens tanken på att kolla om jag ens blivit lite brunare, klär på  mig, städar efter mig och springer ut.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över min klaustrofobi så jag vet inte om jag kommer att gå tillbaka dit.
Jag föredrar faktiskt att ligga ute i den verkliga solen och lyssna på musik eller läsa en bra bok, även om det tar längre tid att bli brun. Sen kan jag även överleva vintern genom att antingen gå omkring och vara en blekfis eller använda mig av brun-utan-sol. SÅ DET SÅ!