Gosh, denna stressen! Idag flög jag upp ur sängen då jag helt plötsligt kom på att jag hade en tandläkartid på morgonen. Men bara 5 minuter tills bussen skulle gå så klädde på mig snabbt och kastade ner smink och tandborste i väskan och hann precis med bussen. Missar man sin tandläkartid så får man nämnligen betala en viss summa för att man tagit slösat på tid som nån annan patient kunnat få. Busschauffören såg som så snäll ut. Alldeles gyllenbrun var han, som hemkommen från en solsemester, så satt han där och visslade nynnade med till Duffys låt Warwick Avenue. Han fick mig på lite bättre humör faktiskt. Sen blev det stressigt igen och jag fick springa igenom stan för att hinna till tandläkaren i tid. När jag kom innanför dörrarna så hade jag till och med 10 minuter till godo så jag låste in mig på en handikapptoalett och grävde fram min tandborste och mitt smink. Vilken röra. Fortfarande stressad och nedkyld så darrade jag så att jag hällde ut mitt mineralpuder över min jacka och på golvet.

När jag fått någolunda kontroll över mig själv så gick jag ut i väntrummet. Där satt världens sötaste morfar och läste en Bamsetidning för sitt barnbarn. Han läste med sån inlevelse att jag blev helt varm i kroppen. Hans barnbarn satt uppkrupen i hans famn och stirrade fashinerat på alla bilderna medans hans morfar lade till effekterna och fick serietidningen att komma till liv. Sånt där fick jag aldrig uppleva. Visst läste min farmor för mig så ibland men eftersom att vi bodde långt ifrån släkten så var det väldigt sällan. Pappa jobbade alltid sent och mamma läste bara sagor för mig som ett försök att lära sig läsa på svenska, vilket gjorde mig irriterad. Hon kunde knappt uttala orden så jag fick ständigt rätta henne och eftersom att hon inte kunde läsa ordentligt så förstod hon inte texten, vilket gjorde att man aldrig kunde ställa några frågor eftersom att hon inte visste själv vad det handlade om. Allt detta gjorde att det blev 0 % inlevelse i berättelsen. Nej, jag växte upp med ljudband. Då kunde man sitta där och njuta av de inlästa sagorna och samtidigt följa med i sin bildbok och vänta på en signal på bandet när det var dags att byta blad. Självklart så hade jag velat ha en sån där morfar som hos tandläkaren, som kan läsa serietidningar med inlevelse, men jag har ju överlevt utan det. 

Ja juste, tandläkaren tyckte att jag hade fina tänder.