Gah! Milton väckte mig klockan 5 imorse genom att yla och försöka komma upp i min säng. När jag lyfte upp honom så lade han sig snällt brevid mig. Skönt, tänkte jag, då kan jag få sova några timmar till. Men inte då! Varje gång som jag blundade så började han att pipa. När jag öppnade ögonen och såg frågande på honom så såg han helt oskyldig ut. När jag blundar igen så piper han. Till slut tänkte jag att det bästa sättet var att ignorera honom, men då börjar han att putta på mig istället. Jösses vilken hund, som om det inte vore nog så hoppar han upp och lägger sig på min bröstkorg. Han brukade sova så när han var liten, men han har nog inte fattat att det inte går längre. Ja, han är ju ändå inte så tung så jag lät han ligga kvar där. Men varje gång som jag blundade så fick jag en tass uppkörd i näsan eller nått öga. Till slut blev jag så förbannad att jag kastade ner han från sängen och gapade åt honom, då gick han snällt och lade sig i sin korg igen. Kunde jag inte bara gjort det från början? Då hade jag fått sova en timme längre.
 
Påminn mig att aldrig skaffa barn! 

Nu har jag i alla fall varit och lämnat honom hos mamma. Imorgon går jag i skolan så länge och sen ska jag träna och sjunga efter skolan så då blir han ensam hemma i alldeles för många timmar. Så mamma får vara barnvakt till på tisdag. Skönt, nu kan jag sova i fred. Fast nu kommer jag säkert att bli nojjig för när Milton ligger brevid mig så tänker jag alltid att alla ljud jag hör på natten kommer från honom och om någon kommer in i huset så kommer han att börja skälla. Han är ju trots allt en liten vakthund. Men nu då? Vem ska skälla nu om nån kommer in? Nu blir jag lite rädd faktiskt.