Snackade lite med Isabelle om det här på bussen idag. Varför kan man inte bara vara nöjd med sitt utseende nån gång och bara skita i alla bantningskurer och träningshyrterier? Jag ställer mig framför min spegel och väntar på att ångesten ska slå mig som ett slag i magen. Men så börjar jag tänka: Nej, jag kan lika gärna se ut så här. Vad spelar det för roll? Jag kan lika gärna vara mullig och gullig och inte bry mig i vad siffran på vågen visar. Vem är det jag ska bevisa något för genom att vara smal? Kommer alla plötsligt att tycka om mig för att jag tappat 5 kg, eller kommer alla tycka att jag är snygg? Efter att den här tanken slått mig så kommer ångesten som vanligt. Gud, mina lår! Och herre fuck va brett arsle jag har! Ja, vilken månad var jag i nu igen?

Man måste lära sig att älska sig själv innan andra kan göra det. Jag kommer aldrig att ta åt mig av någons kommentarer innan jag själv håller med det som personen säger. Jag är medveten om att jag inte är tjock men samtidigt så är man ju långt ifrån smal. Men vet ni, jag trivs ändå! För jag har både boobs och junk in the trunk och former är både kvinnligt och snyggt enligt mig själv. Hellre ser jag ut som jag gör idag än att vara en size 0 utan några som helst former. Skulle jag ta tag i träningen igen så skulle det vara på grund av mitt eget välmående. Allt kretsar inte kring din vikt så länge det inte påverkar din hälsa såklart.

Jag menar inte att jag ska gå upp en massa i vikt nu bara för att jag skiter i vilket, utan jag menar att jag inte tänker hetsa mig själv till att gå ner i vikt bara.

Big mama, proud big mama.