Man ska inte kunna bli så nervös som jag är nu, det är inte möjligt! Det roliga är att jag inte ens förstår varför jag egentligen är nervös heller. Kanske är det lite så som Isabelle sa till mig idag, att det är som att jag och Alex blir som nykära i varandra varje gång vi träffas för att det är några veckor i mellan. Maybe, men jag borde ändå inte bli så här nervös herregud! Vi har ju ändå varit ihop i 1 år och 2 månader.

Jag kom ihåg första gången som jag skulle ner till Göteborg för att träffa Alex. Haha, jag hade inga speciella tankar på planet från luleå till Stockholm, sov typ hela vägen. På arlanda så shoppade jag, men sen när jag typ var framme.. Jag trodde att jag skulle dö. Jag förstod ingenting! "Vad gör jag här? Vad håller jag på med? Nathalie, du känner inte den här människan. Hur såg han ut nu igen?!" Jag var så förbannat nervös att jag blev helt förvirrad.
När jag hade klivit ur planet och virrade omkring inne på Landvetter så skakade jag, letade nervöst efter nån lång och blond kille. Som tur för mig fanns det bara en av den sorten på Landvetter just den dagen. Så fort jag hade knackat honom på axeln och han vände sig om mot mig så visste jag att jag inte hade något att oroa mig för, allt skulle bli bra. Och det blev det minsann, för trots avståndet så har vårat förhållande klarat sig. Man upptäcker hela tiden nya saker hos varandra och man får ständigt bli kär på nytt.

Kanske är det så att jag inte behöver vara så nervös nu heller.
Pappas tips är att inte vara nervös för att så länge som jag har idekortet med mig så kan dom lätt identifiera mig om någet skulle spåra ur. Tack pappa, du vet då hur man lugnar ner mig!  Ska försöka blogga lite i Göteborg också, om jag har tillgång till dator. Annars så skriver jag på tisdag igen!

Puss o Kram, ta hand om er!