(Isabelle läs inte det här om du är på bra humör!)

Inatt, vilken jävla natt. Jag låg på hans bröstkorg och tänkte det här är den sista natten på ett bra tag. Givetvis så började tårarna att rinna ner längst mina kinder och så småningom bilda en pöl på Alexanders bröst.
Jag vet inte hur länge vi försökte peppa varandra med ord som, "Det här klarar vi! Vi har ju gjort det förrut." Till slut gav båda upp och det blev så gott som tyst i flera minuter.
Allt jag såg var mörker. Allt jag kände var en hand som strök mitt hår. Allt jag hörde var ljudet av ett hjärta som bultade och hur vi båda turades om att kippa efter luft och dra in snoret. Vilken jävla natt!

Idag följde han med mig till skolan igen. Det var hans beslut och inte mitt. Dagen började med ett Nk-prov som jag direkt kände att jag pluggat alldeles för lite på. Men skitsamma.
Sen ringde pappa och frågade om vi ville äta lunch med honom. Det gjorde vi med det blev inte mer exlusivt än en Maxburgare.
Åh, det är ju inte bara jag som är tokigt förälskad i min Alex, utan även mina föräldrar. Pappa hade köpt mat till honom som han skulle ta med sig på tåget och han hade verkligen tänkt på allt.
Det var två baguetter med skinka, en stor marabou chokladkaka (han hade observerat att Alex favorit är sweitzernöt sen vi åt godis i söndags), två stycken flaskor coca cola, 7 clementiner och två stycken drickyogurtar. Som om inte det var nog så kom mamma en timme innan avfärd och hade med sig två stora mackor från holms (ett bageri ganska nära mammas lägenhet). Jag hade redan berättat till henne att pappa köpt allt men det hade visst åkt ut genom andra örat för hon hade köpt mackor för 50 kr. Sött av henne ändå. Ja, pojken min lär ju knappast dö av svält på tåget i alla fall.  

Jag kröp ner under mitt härliga, för nuvarande Hello Kitty täcke och drog upp det ända upp till ögonen och lät några tårar rulla ner under tiden som baby packade sina saker. Det blev lite tårkalas innan vi åkte. Han sa att jag skulle lova honom att inte gråta mer idag. Men tror han på fullt allvar att det skulle gå? Jag snyftade redan i bilen påväg in till stan. Hela familjen skulle följa med och skjutsa honom till tågstationen, till och med lille Milton.

Jag följde med Alex in i tåget och då bröt helvetet lös. Jag kunde inte hålla mig längre, och inte han heller. Tårarna forsade, jag kunde inte få fram ett ord! Jag måste ta mig tusan vara masochist för jag verkar ju gilla att utsätta mig själv för smärta. Det var fucking pure pain att se tåget rulla iväg och veta att det är ca 7 veckor tills vi träffas igen. När jag gick tillbaka till bilen så kastade sig mina föräldrar över mig. "Lillan då, känns det jobbigt? Åker din pojke nu? Så här är det i livet, det är jobbigt ibland." Inget av det dom sa hjälpte mig ju. Jag vet att dom bara vill mig väl men va fan.. det kändes ju bara som att dom påminde mig om hur jobbigt det faktiskt var. Min Sötmamma ville att jag skulle hyra en film och sova över hos henne. Det var snällt, men jag tror att jag bara behöver vara själv ett tag.

Ja, vem har sagt att det är lätt med ett långdistansförhållande? Vem har sagt att det är lätt med kärlek i huvudtaget?

Nu ska jag skriva klart min inlämningsuppgift om Moulin Rouge och sen ska jag lägga mig under mitt Kittytäcke och se på Lilla Sjöjungfrun 3 en gång till innan jag måste lämna tillbaka den. *snyft*