Idag fick jag det där jobbiga telefonsamtalet som man gått och väntat på ett tag nu.. nästa dödsfall.
Jag tänker inte egoistiskt, att det är jag som har det jobbigast just nu för det vet jag att jag verkligen inte har.
Jag tänker på familjen. Hur bra mår dom egentligen? Ännu en gång så vill jag finnas där för dom, men det går inte.  

Nej, nu vill jag inte att allt ska gå ut över min och Alex sista kväll tillsammans.